Kajsas rätt obetydliga blogg

Nu ska jag berätta om min kväll, som gick i precis samma tecken som morgonen. Efter herrarnas match var jag grymt sugen på kladdkaka och eftersom kladdkaka ska ätas med grädde så var jag tvungen att ta en rusch till hemköp (klockan var 21.53). Väl hemma igen måttade jag glatt upp 100g smör. Pang! Kniven jag delade smöret med gick av. Stod där med skaftet i handen och bladet i smörpaketet. Ilskan började välla upp i mig, men så kom jag på att jag skulle ju faktiskt få kladdkaka om en stund så då blev jag glad igen och började smälta smöret. I väntan på att det skulle bli klart ögnade jag igenom receptet. Blicken fastnade vid tre små fula bokstäver: ÄGG.

Jag hade inga ägg. Hemköp var stängt. Jääättelång svordomsramsa. Men jag är inte den som ger upp så jag tog mig en funderare och kom på att äggallergiker måste ju också kunna äta kladdkaka?? Så jag googlade ”kladdkaka utan ägg” och fick upp ett trevligt recept. Började blanda mjöl, socker, bakpulver och allt det där och kommer ner till kakao på receptet. Jag drar fram stolen, kliver upp och börjar rota i mitt lilla dumma skafferi, som är typ 7m djupt och 20cm högt och är beläget uppe vid taket. (Fiffigt!) Jag lovar mig själv att städa där imorgon. Men var fan är kakaon? Har jag inte kakao heller? Jag hoppar ner från stolen, slänger mig i sängen och slår mig själv i huvudet med kudden samtidigt som jag sprattlar med benen och skriker att jag inte orkar med mig själv. När jag är klar med detta ligger jag kvar en stund av ren utmattning. Och när man bara ligger ner kan man inte göra så mycket annat än att tänka. Så det gör jag. Och kommer fram till att jag har ju bakat kladdkaka förr, så jag måste ha kakao någonstans! Upp på stolen igen, rafsar och sliter bland farinsocker och pulversås och hittar kakaon! Yeah.

I ren glädje gör jag ett riktigt gymnast-hopp ner från stolen. Halkar –och landar på höften. Tanken på att jag ska leva hela livet med mig själv får mig att ligga kvar och allvarligt fundera på om det inte är lika bra att ligga kvar där tills det blir morgon (eller ännu längre). Till slut reser jag mig i alla fall upp. Och inser att jag har kakao över hela golvet. Orkar inte bry mig utan tar tag i bakningen igen istället. (Nu är mina strumpor helt bruna på undersidan, härligt va?) Allt går bra och jag får ihop en smet! Då inser jag att slickepotten (finns det inget bättre namn??) som är av plast har bränt fast i kastrullen som jag använde till smöret. Jag orkar inte ens dra en djup suck utan ställer in formen i ugnen.

Efter ett tag, när jag kikar på min lilla kaka, inser jag att jag nog borde sänka värmen. Så jag gör det och återgår sedan till datorn. Kollar till kakan lite då och då, men det händer fan ingenting. Efter en halvtimma inser jag att jag tidigare råkat sänka ända till 85grader! Konstigt att det inte händer något, ööh! Klockan är nu nästan tolv och jag orkar inte ens med att få utbrott på mig själv. Jag höjer värmen och låter kakfanskapet stå inne i tjugo minuter till. Jag låter den kallna lite innan jag hugger in. Jag kan knappt tro det, men det var minsann den bästa kladdkaka jag ätit i hela mitt liv! Helt underbart god! Så god att ingen ska få smaka, jag är fan värd HELA själv!