Kajsas rätt obetydliga blogg

Skulle ha föreläsning mellan åtta och tolv idag, men jag kostade på mig en välbehövlig extratimma sömn och tänkte befinna mig på skolan vid nio istället. Turbo-Lasse repeterar ju ändå bara första timmen och eftersom jag anser mig själv vara en sådan stjärna när det gäller internationell ekonomi (eller inte, men skit samma), så såg det ut att vara en bra plan. Nu blev det tyvärr inte riktigt som jag tänkt mig… -ovanligt!! Sju minuter i nio slängde jag väskan över axeln och tog den överfulla soppåsen i handen och lämnade mina 21 kvadrat. Var på ganska bra humör och ännu bättre blev det när jag såg att solen lyste. (Hade inte sett det tidigare eftersom jag inte orkat dra upp rullgardinerna). Det goda humöret fick sig dock en törn när jag, efter att ha passerat första övergångsstället i högskolekorsningen, insåg att jag hade den j*vla soppåsen kvar i handen! Så det var bara att vända. Men solen sken ju i alla fall och eftersom den andra delen av föreläsningen inte skulle börja förrän kvart över så skulle jag ju ändå hinna, så sååå sur blev jag inte. Bara en aning trött på mig själv…

9.12 äntrade jag P-huset och möter till min stora förvåning en stängd klassrumsdörr. Jag kikar försiktigt in genom det lilla fönstret bredvid dörren och ser att Turbo-Lasse skriver på tavlan. Har de redan börjat igen? Jag slänger en blick på formeln han kluddat ner och nu ivrigt försöker förklara. Jag mår illa. Inte nog med att jag traskat runt med en soppåse genom morgontrafiken, ska jag nu också behöva trycka in till synes helt värdelösa formler i mitt lilla huvud?

 NEJ. Någon måtta får det väl vara? Så jag tänker om och bestämmer mig för att sikta in mig på att var där klockan tio när klassen har nästa rast. Nöjd med mitt nya beslut styr jag mina steg mot O-huset och metrotidningarna som finns där. Tar ett ex och kastar mig över korsordet som visar sig vara rätt simpelt i dagens upplaga. Fortsätter med sudukon. Ovanligt lätt det med. Tråk. Sätter mig och glor på folk ett tag, en underskattad sysselsättning enligt mig. Fast efter ett tag tröttnar jag även på det. Klockan är snart tio i tio, så jag går mot P-huset igen. Och vad händer då? Jo, jag möter Michaela, Isabella och Lena som glatt upplyser mig om att vi slutat för dagen. Jag ser förmodligen helt nollställd ut så de förklarar att Turbo-Lasse inte hade mer att säga, för ”det gick visst så snabbt att gå igenom allt idag”.

Vid det här laget var mitt goda humör inte bara bortblåst, någon hade fångat det, grävt ett 187m djupt hål i marken, slängt ner det där och sedan fyllt hålet med cement.

VILKEN FANTASTISK MORGON!

Ikväll är det i alla fall basketmatch, herrarna möter Helsingborg. Och om inte förr så kommer jag att bli glad igen då. Omöjligt att titta på basket och vara sur ju. Jag ska hålla alla tummar jag har och hejja så mycket jag bara kan!