Kajsas rätt obetydliga blogg

Ikväll vann Andy och Pehr med H på whist över mig och Mic. Dock blev jag inte särskilt upprörd eftersom det var ett taktiskt drag av mig och min partner. Med tanke på att vi vunnit, tja.....vad jag kan minnas, alla gånger hittills (ofta genom förkrossande segrar dessutom) så insåg vi att vi var tvugna att låta grabbarna vinna en gång så de inte tröttnar på whist (hemska tanke!). Genom detta geni-drag slapp vi även allt svärande som de alltid vräker ur sig vid förlust, ynkliga förlorare som de är. Får ändå säga grattis! Ni kämpar faktiskt tappert för att hålla samma klass som mig och Mic vilket inte är det lättaste, det ska gudarna veta. Klart ni ska ha en eloge för försöken!

Trots förlusten var det alltså ändå en trevlig kväll, på vägen hem blev jag plötsligt sentimental. Jag insåg att jag älskar studentlivet och om ett halvår kommer det i princip att vara över. Trots att skolarbetet ibland är en plåga utan dess like finns det så himla många fördelar. När jag inte längre bor här kommer jag inte på en halvminut kunna springa bort till Mic/Andy för ett parti whist, När och Fjärran eller charader så fort jag har tråkigt. Inte heller kila över till Pillan för en mysig fika med tillhörande tjejsnack. Likadant med basketlaget, vi kommer också att splittras åt alla möjliga håll. Vidare kommer kårkvällarna med klassen att vara ett minne blott. Den jobbigaste tanken är att jag, om jag överhuvudtaget kommer att umgås med dessa sköna människor, inte kommer att göra det mer än en ynka liten bråkdel av vad jag gör nu. Tänk vad jag kommer att sakna!

Funderar på att utbilda om mig till arkitekt, gifta mig rikt och bygga upp en hel gata som alla vi kan flytta in på! Då kan vi umgås så mycket vi vill!

Åh, vad jag tycker om mig själv när jag är sådär fasligt fiffig och idérik.

Någon som är sugen på att flytta in på min gata?