Sådan morgon - sådan kväll
Nu ska jag berätta om min kväll, som gick i precis samma tecken som morgonen. Efter herrarnas match var jag grymt sugen på kladdkaka och eftersom kladdkaka ska ätas med grädde så var jag tvungen att ta en rusch till hemköp (klockan var 21.53). Väl hemma igen måttade jag glatt upp 100g smör. Pang! Kniven jag delade smöret med gick av. Stod där med skaftet i handen och bladet i smörpaketet. Ilskan började välla upp i mig, men så kom jag på att jag skulle ju faktiskt få kladdkaka om en stund så då blev jag glad igen och började smälta smöret. I väntan på att det skulle bli klart ögnade jag igenom receptet. Blicken fastnade vid tre små fula bokstäver: ÄGG.
Jag hade inga ägg. Hemköp var stängt. Jääättelång svordomsramsa. Men jag är inte den som ger upp så jag tog mig en funderare och kom på att äggallergiker måste ju också kunna äta kladdkaka?? Så jag googlade ”kladdkaka utan ägg” och fick upp ett trevligt recept. Började blanda mjöl, socker, bakpulver och allt det där och kommer ner till kakao på receptet. Jag drar fram stolen, kliver upp och börjar rota i mitt lilla dumma skafferi, som är typ 7m djupt och 20cm högt och är beläget uppe vid taket. (Fiffigt!) Jag lovar mig själv att städa där imorgon. Men var fan är kakaon? Har jag inte kakao heller? Jag hoppar ner från stolen, slänger mig i sängen och slår mig själv i huvudet med kudden samtidigt som jag sprattlar med benen och skriker att jag inte orkar med mig själv. När jag är klar med detta ligger jag kvar en stund av ren utmattning. Och när man bara ligger ner kan man inte göra så mycket annat än att tänka. Så det gör jag. Och kommer fram till att jag har ju bakat kladdkaka förr, så jag måste ha kakao någonstans! Upp på stolen igen, rafsar och sliter bland farinsocker och pulversås och hittar kakaon! Yeah.
I ren glädje gör jag ett riktigt gymnast-hopp ner från stolen. Halkar –och landar på höften. Tanken på att jag ska leva hela livet med mig själv får mig att ligga kvar och allvarligt fundera på om det inte är lika bra att ligga kvar där tills det blir morgon (eller ännu längre). Till slut reser jag mig i alla fall upp. Och inser att jag har kakao över hela golvet. Orkar inte bry mig utan tar tag i bakningen igen istället. (Nu är mina strumpor helt bruna på undersidan, härligt va?) Allt går bra och jag får ihop en smet! Då inser jag att slickepotten (finns det inget bättre namn??) som är av plast har bränt fast i kastrullen som jag använde till smöret. Jag orkar inte ens dra en djup suck utan ställer in formen i ugnen.
Efter ett tag, när jag kikar på min lilla kaka, inser jag att jag nog borde sänka värmen. Så jag gör det och återgår sedan till datorn. Kollar till kakan lite då och då, men det händer fan ingenting. Efter en halvtimma inser jag att jag tidigare råkat sänka ända till 85grader! Konstigt att det inte händer något, ööh! Klockan är nu nästan tolv och jag orkar inte ens med att få utbrott på mig själv. Jag höjer värmen och låter kakfanskapet stå inne i tjugo minuter till. Jag låter den kallna lite innan jag hugger in. Jag kan knappt tro det, men det var minsann den bästa kladdkaka jag ätit i hela mitt liv! Helt underbart god! Så god att ingen ska få smaka, jag är fan värd HELA själv!
Vilken uuunderbar morgon -eller inte.
Skulle ha föreläsning mellan åtta och tolv idag, men jag kostade på mig en välbehövlig extratimma sömn och tänkte befinna mig på skolan vid nio istället. Turbo-Lasse repeterar ju ändå bara första timmen och eftersom jag anser mig själv vara en sådan stjärna när det gäller internationell ekonomi (eller inte, men skit samma), så såg det ut att vara en bra plan. Nu blev det tyvärr inte riktigt som jag tänkt mig… -ovanligt!! Sju minuter i nio slängde jag väskan över axeln och tog den överfulla soppåsen i handen och lämnade mina 21 kvadrat. Var på ganska bra humör och ännu bättre blev det när jag såg att solen lyste. (Hade inte sett det tidigare eftersom jag inte orkat dra upp rullgardinerna). Det goda humöret fick sig dock en törn när jag, efter att ha passerat första övergångsstället i högskolekorsningen, insåg att jag hade den j*vla soppåsen kvar i handen! Så det var bara att vända. Men solen sken ju i alla fall och eftersom den andra delen av föreläsningen inte skulle börja förrän kvart över så skulle jag ju ändå hinna, så sååå sur blev jag inte. Bara en aning trött på mig själv…
9.12 äntrade jag P-huset och möter till min stora förvåning en stängd klassrumsdörr. Jag kikar försiktigt in genom det lilla fönstret bredvid dörren och ser att Turbo-Lasse skriver på tavlan. Har de redan börjat igen? Jag slänger en blick på formeln han kluddat ner och nu ivrigt försöker förklara. Jag mår illa. Inte nog med att jag traskat runt med en soppåse genom morgontrafiken, ska jag nu också behöva trycka in till synes helt värdelösa formler i mitt lilla huvud?
NEJ. Någon måtta får det väl vara? Så jag tänker om och bestämmer mig för att sikta in mig på att var där klockan tio när klassen har nästa rast. Nöjd med mitt nya beslut styr jag mina steg mot O-huset och metrotidningarna som finns där. Tar ett ex och kastar mig över korsordet som visar sig vara rätt simpelt i dagens upplaga. Fortsätter med sudukon. Ovanligt lätt det med. Tråk. Sätter mig och glor på folk ett tag, en underskattad sysselsättning enligt mig. Fast efter ett tag tröttnar jag även på det. Klockan är snart tio i tio, så jag går mot P-huset igen. Och vad händer då? Jo, jag möter Michaela, Isabella och Lena som glatt upplyser mig om att vi slutat för dagen. Jag ser förmodligen helt nollställd ut så de förklarar att Turbo-Lasse inte hade mer att säga, för ”det gick visst så snabbt att gå igenom allt idag”.
Vid det här laget var mitt goda humör inte bara bortblåst, någon hade fångat det, grävt ett 187m djupt hål i marken, slängt ner det där och sedan fyllt hålet med cement.
VILKEN FANTASTISK MORGON!
Ikväll är det i alla fall basketmatch, herrarna möter Helsingborg. Och om inte förr så kommer jag att bli glad igen då. Omöjligt att titta på basket och vara sur ju. Jag ska hålla alla tummar jag har och hejja så mycket jag bara kan!
Manligt värre
Igår skulle jag och Pillan ge oss på en sådan simpel sak som att byta däck på Pärlan (Pillans söta Peugeot). Så vi körde ut till Östra Strandens vändplats, det enda stället vi kunde komma på med asfalt utan lutning. Fråga helst inte varför vi inte bara åkte till någon ”gör-det-själv-hall” eller något, för jag vet inte svaret. Så där ute stod vi, mitt i ösregnet med vinterdäck och domkraft i högsta hugg, jäääkligt manligt tyckte vi! För att bättra på stämningen drog vi ett grovt skämt, kavlade upp ärmarna à la Clintan och satte igång. Då hände något jättedumt! Domkraften ställde sig helt snett när vi försökte veva upp bilen, den balanserade liksom på ena kanten. Kändes inte alls stabilt… Så vi flyttade bilen i misstanke om att asfalten inte var helt plan ändå. Fel. Precis samma sak hände på det nya stället. Skitdumt! Och med den manliga imagen vi plockat fram, situationen till ära, kunde vi ju inte köra det välprövade knepet att med fladdrande ögonfransar och sockersött leende be någon förbipasserande om lite hjälp. Aldrig. Så vi löste det hela (tillfälligt i alla fall) med att försöka med ett annat däck istället. Funkade finfint. Och det gav oss massa cool olja på händerna. Manligt. Sen flöt allt på till det att vi kom till det sista däcket, det som hade krånglat i början. Återigen ställde sig domkraften på ena kanten, så vi gjorde om det. Samma sak händer, igen och igen och igen. Så vi spottar och svär åt den dumma domkraften och försöker på nytt. Samma resultat. Så vi skiter i att bilen nästan vinglar med hela sin tyngd över den fjantiga domkraften som vägrar att samarbeta, och kör på ändå. Lite riskabelt, men tufft. Och manligt såklart. Och allt går bra, alla fyra däck på plats och vi kör mycket nöjda därifrån.
Nästa anhalt var Statoil för vi skulle tvätta bilen med. Och pumpa däck. Dammsugningen går utan problem, nästan i alla fall. Pillan får ligga raklång över sätena för att nå överallt, för slangen var för kort för att dra runt bilen. Men annars gick det fint, och däckpumpningen gick galant. Sen skulle bilen alltså tvättas utvändigt och vi valde att göra det ”automatiskt”, ni vet när man bara kör in bilen i ett garage typ, och sen tvättas den av maskiner. Inte så manligt ju, tänker ni nu, men johodå -män är lata. Innan vi kör in Pärlan så kommer vi, smarta som vi är, på att det nog inte är så bra att ha kvar antennen, så vi försöker skruva av den. Sitter stenhårt. Och här avtar nu vår manlighet en aning, tror vi. För vi måste be om hjälp… Men! Killen inifrån macken kan inte heller skruva av den, det sitter för hårt. HA! Inget fel på vår manlighet alltså, skönt. Killen säger att det ska funka ändå, det går att vika ner antennen och då ligger den så tajt mot biltaket att det inte ska vara någon fara. Om det skulle hända något, tillägger han, så är det bara att säga till. Så vi kör in Pärlan, Pillan släpper kopplingen lite för tidigt, eller något annat i den stilen, så vi hoppar fram sista biten innan bilen dör. Men detta påverkar inte vår manlighet det minsta då ingen såg den lilla incidenten. Vi väljer att inte sitta kvar i bilen under tvättningen, eftersom vi vill hålla lite koll på antennen. Vi går ut och sätter igång tvätten. Allt verkar gå bra tills det att torkbladen ska dra över bilen. Jag kastar en blick mot Pärlan. –”DEN STÅR UPP!! Pillan vad ska vi göra, den STÅR UPP!?!” Antennen har rest sig… I ren reflex springer jag in på macken och svamlar en massa om att ”den står upp”. Jag får till slut med mig en något förvirrad mack-gubbe (tyvärr inte samma som redan var insatt i vårt antennproblem). När vi kommer ut ser jag att Pillan, precis som jag, har handlat reflexmässigt. Fast på ett annat sätt. –”Oj, jag tryckte på nödstopp”. All vår manlighet bortblåst. Men, smarta som vi är (vi är trots allt kvinnor), switchar vi snabbt om till hjälplösa flickor som det bara inte gååår att motstå att hjälpa. För visst är det väl så, att män älskar att bli hjältar till tjejer i nöd?
Så vi var rätt nöjda ändå, när vi åkte därifrån. Pärlan blev ju tvättad och dubbdäcken var på plats. Och vi måste få godkänt för vår manlighet, den höll ju i sig ganska länge i alla fall!?
En väldigt bra dag
Jag är nästan alltid glad. Men vissa dagar är jag gladare än vanligt. Idag är en sådan dag. Vet ni hur det känns när man verkligen gett upp hoppet om någonting man verkligen vill och så händer det ändå? Jag ville verkligen, verkligen klara tentan i vetenskaplig metod. Dels p.g.a. att man naturligtvis vill klara alla tentor, men också för att det var en så dödligt tråkig kurs. Ca 30 sekunder efter det att jag fått tentan (detta var för ungefär 2 veckor sen) insåg jag att det inte alls skulle gå att nå det resultat jag önskade. Jag kände knappt igen hälften av begreppen i frågorna. Lite smått panikslaget sneglar jag på McFish som sitter bredvid. Han sitter och garvar. Jag inser att det inte fanns så mycket att välja på, antingen det (att skratta åt det) eller att gråta och jag väljer att joina hans beteende. Vilken jäkla pajas-tenta! Ta upp en massa skit som inte ens nämnts på föreläsningarna, ställa frågor på någon liten detalj som de hittat skrivet kursivt i något fult hörn i de äckeltrista böckerna, vilket skämt! Men eftersom jag vägrar att ge upp och är så himla påhittig så satt jag i nästan två timmar och skrev en massa tjafs till svar som mestadels inte hade ett dugg med frågan att göra. Det var lite skojigt, satt och skrattade lite för mig själv åt mina fåniga svar. Fast sen var det inte lika roligt när jag skulle lämna in skiten och insåg att det här inte skulle leda någon annan vart än till en omtenta. Huu.
Idag kom resultatet. G!! Hahahaha, jag skrattar fortafarande. 19p fick jag, gränsen var 18. Jag har fått poäng för saker som jag har hittat på, saker som inte alls är rätt! HAHA. Puckona insåg väl att de gjort en helt knasig tenta, tur vad väl det.
Vidare fick jag idag veta att jag fick vg på statistiktentan, dessutom har jag vunnit 100kr på en bingolott som jag har fått, OCH Katta har informerat mig om att jag kan ringa nu direkt till radiotjänst och säga att jag slängt ut tv:n eller att den gått sönder och då slipper jag betala. Så nu kan mamma och pappa få julklappar även i år! (Såvida Radiotjänst inte läser min blogg och inser att jag luras lite…)
Så trots att jag imorse var tvungen att lämna min varma goa säng långt innan solen gick upp, har 3kg snor innanför pannan och kraxar som en kråka när jag vill få något sagt så har detta varit en alldeles alldeles underbar dag!
(och ytterligare en döööbra sak: äntligen SMguld till rätt lag!!)
Stämningskraschare!
Äntligen!
Hej igen.
Har inte skrivit på ett tag, men det beror på att det inte har hänt så mycket. Jag har gått på de föreläsningar jag ska och jag har tränat vid de tillfällen som givits. Det senare har varit betydligt mer trevligt än det först nämnda… Men nu undrar ni säkert vad det är som har hänt eftersom jag skriver ett inlägg. Jo, Halmstad Wildcats tog sin första seger igår! Och för er som nu tänker något i stil med ”äh, hon skriver ju bara om basket” så kan ni stänga ner min blogg och aldrig klicka er tillbaka eftersom ni, om ni återkommer, i så fall kommer att bli besvikna. Så, då var det sagt, nu åter till segern:
Uppkast 15.00 i Högskolehallen mot Bosna Landskrona. Helt ärligt var jag inte supertaggad. Kanske berodde det på uppvärmningen, eller bristen på den. Jag satt i sek. på herrmatchen som spelades precis innan vår match, så det blev lite tight med tid till att få igång kroppen ordentligt. Men ska jag vara helt ärlig igen, så berodde det nog mest på andra saker. Att jag inte var 100% taggad alltså. Jag har känt frustration, att jag inte kan få fram allt jag vill, jag har haft problem med att tända till. Jag behöver inte gå in på orsakerna till detta för jag vet inte ens om jag kan definiera dem, men så har det varit i alla fall. Hur som helst så brukar domaren inte ta någon hänsyn till om jag är laddad eller inte och det gjorde han inte nu heller, så klockan 15.00 var alltså matchen igång. Jag tänker inte referera hela matchen för det väsentliga är att vi VANN och det tack vare att vi verkligen, verkligen tände till i slutet på tredje quartern. Jag vet inte om det berodde på att coach började mumla om att han skulle ta sig för något som skulle få honom att hamna i fängelse eller om det var för att domaren fick flipp och blåste teknisk foul för alla svordomar som yttrades på plan (ja, det är sant!), men något hände. Vi började snacka i defence, vågade ta för oss och fick igång någon slags anda som lyfte hela laget. Det går inte riktigt att beskriva vad som hände märker jag nu… det var nästan magiskt. Och än mer magiskt var det när matchen blåstes av. SEGER! Aldrig har svettiga kramar känts så underbara.
Nu undrar ni säkert vad det är för en hyperkänslig människa till bloggskrivare som ni har råkat stöta på? Lipar för förlust och blir hög av lycka över en vinst… Tja, sån är jag. Och det är väl därför jag hyser en sådan kärlek till basket. Den får mig att känna. Och att känna är att leva.
Resultatet? 54-46