Kajsas rätt obetydliga blogg

Vi förlorade mot LUGI idag. Spelade rätt okej ändå, men nådde inte riktigt hela vägen fram. Med tanke på att vi större delen av matchen spelade mot sju pers (fem LUGI-spelare och två domare) så är det inte konstigt att det gick lite tungt för oss. Kunde vi fått med oss bollen NÅNGÅNG eller? Era blinda jäkla stolpskott. Såja, nu känns det bättre... Alltid skönt att skylla lite på domarna.
 Mitt dåliga humör efter förlusten späddes sedan på av att jag var tvungen att gå hem och plugga istället för att käka med coach & co.
Tack Anders och Michaela för fint stöd på läktaren :)



Kan förresten någon komma hit och äta upp mina rosa ahlgrens bilar? Dom ä äcklia!

Hej igen.
Har inte skrivit på ett tag, men det beror på att det inte har hänt så mycket. Jag har gått på de föreläsningar jag ska och jag har tränat vid de tillfällen som givits. Det senare har varit betydligt mer trevligt än det först nämnda…  Men nu undrar ni säkert vad det är som har hänt eftersom jag skriver ett inlägg. Jo, Halmstad Wildcats tog sin första seger igår! Och för er som nu tänker något i stil med ”äh, hon skriver ju bara om basket” så kan ni stänga ner min blogg och aldrig klicka er tillbaka eftersom ni, om ni återkommer, i så fall kommer att bli besvikna. Så, då var det sagt, nu åter till segern:
Uppkast 15.00 i Högskolehallen mot Bosna Landskrona. Helt ärligt var jag inte supertaggad. Kanske berodde det på uppvärmningen, eller bristen på den. Jag satt i sek. på herrmatchen som spelades precis innan vår match, så det blev lite tight med tid till att få igång kroppen ordentligt. Men ska jag vara helt ärlig igen, så berodde det nog mest på andra saker. Att jag inte var 100% taggad alltså. Jag har känt frustration, att jag inte kan få fram allt jag vill, jag har haft problem med att tända till. Jag behöver inte gå in på orsakerna till detta för jag vet inte ens om jag kan definiera dem, men så har det varit i alla fall. Hur som helst så brukar domaren inte ta någon hänsyn till om jag är laddad eller inte och det gjorde han inte nu heller, så klockan 15.00 var alltså matchen igång. Jag tänker inte referera hela matchen för det väsentliga är att vi VANN och det tack vare att vi verkligen, verkligen tände till i slutet på tredje quartern. Jag vet inte om det berodde på att coach började mumla om att han skulle ta sig för något som skulle få honom att hamna i fängelse eller om det var för att domaren fick flipp och blåste teknisk foul för alla svordomar som yttrades på plan (ja, det är sant!), men något hände. Vi började snacka i defence, vågade ta för oss och fick igång någon slags anda som lyfte hela laget. Det går inte riktigt att beskriva vad som hände märker jag nu… det var nästan magiskt. Och än mer magiskt var det när matchen blåstes av. SEGER! Aldrig har svettiga kramar känts så underbara.

Nu undrar ni säkert vad det är för en hyperkänslig människa till bloggskrivare som ni har råkat stöta på? Lipar för förlust och blir hög av lycka över en vinst… Tja, sån är jag. Och det är väl därför jag hyser en sådan kärlek till basket. Den får mig att känna. Och att känna är att leva.

Resultatet? 54-46