Kajsas rätt obetydliga blogg

På grund av datakrångel kunde detta inlägg inte publiceras den dag det skrevs (onsdags), hoppas att ni har överseende med den lilla föreseningen...



Hej igen!
Glömde ju en jätteskojig detalj som i och för sig inte var alls rolig just när det hände, men är klart värd att berättas... Mitt i all stress, jag skulle gissa att klockan var runt halv två så kommer vi på den geniala idén att ändra alla ca till cirka, för att få arbetet mer enhetligt (och lite, lite längre). Detta gjorde vi med hjälp av autokorrigering vilket visade sig vara jättemegadumt... Visst ändrade sig alla ca till cirka, men även överallt annars i vårt 25-sidiga arbete där bokstaven c och a stod tillsammans ändrades det till cirka. Till exempel nämndes "Scandic" väldigt flitigt, eftersom arbetet handlade om hotellmarknaden i Halmstad... Arbetet handlade också (desvärre) till stor del om ett projekt som hette "We Care". Efter denna lilla autokorrigering blev alltså dessa ord "Scirkandic" och "We Cirkare"... wiihoo! Sammanbrottet var nära...


Idag fyller Ludde år så jag är hemma i Borås. Har ju missat hans födelsedag de senaste fyra åren eller var det nu är, så det känns bra att kunna fira min lilla älsklingsunge ordentligt för en gångs skull. "Ungen" fyller förövrigt hela 16 år, vilket jag vägrar att inse. För mig kommer han alltid att vara 5. Jag gav honom två par Björn Borg-kallingar vilket nästan ruinerade mig, fattig student som jag är, men det är han såklart värd. Dagen till ära har jag också dyrt och heligt lovat att inte kalla honom för det annars rätt så frekventa smeknamnet Restmüll ("övrigt skräp" på tyska), vilket måste vara ett bevis på vilken fantastisk storasyster jag är.

En annan trevlig sak är att jag åker till Sollefteå imorn, hälsar på Anna. Kommer säkert ett inlägg om min norrlandsvisit nästa vecka...

En väldigt jobbig och tråkig sak är att jag missar TVÅ matcher... Får dåligt samvete, ångest och ont i magen när jag tänker på det. Kan inte annat än hålla tummarna och lita på att mina favorit-vildkattor krossar Bosna på både hemma- och bortaplan. Inga mer tårar i omklädningsrummet, okej? puss på er!

...och puss på all andra, nu ska jag baka tårtor.
fred ut!

Jajaja, sluta tjata. Tyvärr klassar samhället fortfarande högskolestudier som något viktigare än bloggskrivande så jag har det senaste fått ägna mitt liv åt konkunkurrentanalyser, identitetsprismor, märkeslojalitet och annan skit. Nu är dock alla arbeten inlämnade + redovisade och tentan i varumärkesstrategier gjordes i fredags. Äntligen har jag fått mitt liv tillbaka! (För ett tag i alla fall.)

Jag tror att jag väljer att berätta om den alldeles sjukt stressiga dagen som inträffade under ovannämnda hysteriska skolperiod. Vi hade inlämning klockan två, läraren har dessvärre ingen mail (han är visserligen typ 75, men jag kan ändå inte riktigt ha överseende med detta), så vi var tvungna att gå till skolan och lämna in det. Inte så svårt kan man tycka...

Dagen började med frukost hos Michaela klockan åtta, vi åt och tjötade en stund innan jag och Pillan flyttade oss från köksbordet till soffan och startade datorerna. Michaela slängde sig i sängen med datorn i knät. Vi orkade ändå inte sätta igång direkt utan pratade lite till. Runt tio insåg vi att trots flitigt arbetande i flera veckor (ja det är faktiskt sant!) så hade vi en jävla massa kvar att göra. Oj, bara fyra timmar på oss. Då började den panikartade processen att få klart arbetet. Vi var som stirriga hönor, helt hysteriska. Man hafsade ner lite smarta ord här och där och hade noll koll på vad de andra gjorde. Tio minuter i två hade vi ett utkast som varken hunnits läsas igenom eller skrivits ut, gubben ville ju ha det i pappersform... SUCK. Det skulle bli en rusch till skolan om vi skulle hinna. Pillan och jag hade inga jackor med oss eftersom Michaela bor så nära, så vi fick låna. Så med jacka ner till knäna störtade jag ner för trappan med de andra hack i häl. Vid korsningen hade vi redan blodsmak i munnen alla tre och svor högt åt vår usla kondition. Sen svor vi lite till för det blev grönt direkt så vi fick inte vila heller. Vi sprang och sprang och alla vi mötte stirrade på oss som om vi var på rymmen från ett psyk-hus. Till slut var vi framme vid o-huset och störtade in i en datasal. Sätter i USB-minnet för att sedan upptäcka... ...att vi sparat fel version av arbetet på minnet, inte den slutgiltiga! Vi spurtar in till lärarens kontor och förklarar läget. Han undrar om vi hinner fixa det hela på 45 minuter. Självklart, säger vi med andan i halsen. Nu skulle Pillan på möte så joggingturen hem blev utan henne. Väl hemma hos Michaela inser vi att vi har lite tid över så vi hinner läsa igenom några av de första sidorna.. Ser väl sådär ut, men det får duga. Ser väldigt noga till att rätt upplaga sparas på minnet, märker att klockan är mycket och att vi måste springa tillbaka igen. Michaela måste gå på toa först bara... och då är hon så jäkla stressad att hon torkar sig INNAN hon har kissat hahaha. Jag skrattade så jag höll på att dö. Men sen är det dags för en ny rusch till det förbannade o-huset och då skrattar jag inte mer. Lungorna krampar och hjärtat håller på att banka ihjäl sig självt. Äntligen framme. Vi skriver ut, rätt version denna gång, men det blir ett svart sträck över alla sidor. Idiotskrivare. Men det får blir bra.

Klockan är 14.40 och vi har fem minuters marginal! Mycket nöjda knackar vi på kontoret. Ingen öppnar. En förbipasserande lärare förklarar för oss att han vi söker gick för tio-femton minuter sen. Luften går ur oss, jag skulle helst bara vilja sjunka ihop som en smältande barbapapa. Men vi letar upp mobilnumret på Internet och ringer och ringer men han svarar inte... Så det blir till att dra hem igen illa kvickt, för hemnumret till honom har vi hemma. Vi ringer till honom och pratar in på telefonsvararen och föreslår att vi kan åka och lämna det hemma hos honom om han vill? Men han ringer aldrig tillbaka. Vid halv fem ringer vi hem igen och då svarar han... "Oj, jag har visst inte lyssnat på telefonsvararen..." Händerna drar ihop sig till knytnävar och våra blickar blir mordiska... Men han säger i alla fall att vi kan lämna den på skolan så hämtar han den imorgon. Så det blir en ny tur till o-huset, men i normalt tempo denna gång, tack och lov.

Vilken jävla dag. Men det fick ju ett lyckligt slut i alla fall :)