Kajsas rätt obetydliga blogg

Ikväll vann Andy och Pehr med H på whist över mig och Mic. Dock blev jag inte särskilt upprörd eftersom det var ett taktiskt drag av mig och min partner. Med tanke på att vi vunnit, tja.....vad jag kan minnas, alla gånger hittills (ofta genom förkrossande segrar dessutom) så insåg vi att vi var tvugna att låta grabbarna vinna en gång så de inte tröttnar på whist (hemska tanke!). Genom detta geni-drag slapp vi även allt svärande som de alltid vräker ur sig vid förlust, ynkliga förlorare som de är. Får ändå säga grattis! Ni kämpar faktiskt tappert för att hålla samma klass som mig och Mic vilket inte är det lättaste, det ska gudarna veta. Klart ni ska ha en eloge för försöken!

Trots förlusten var det alltså ändå en trevlig kväll, på vägen hem blev jag plötsligt sentimental. Jag insåg att jag älskar studentlivet och om ett halvår kommer det i princip att vara över. Trots att skolarbetet ibland är en plåga utan dess like finns det så himla många fördelar. När jag inte längre bor här kommer jag inte på en halvminut kunna springa bort till Mic/Andy för ett parti whist, När och Fjärran eller charader så fort jag har tråkigt. Inte heller kila över till Pillan för en mysig fika med tillhörande tjejsnack. Likadant med basketlaget, vi kommer också att splittras åt alla möjliga håll. Vidare kommer kårkvällarna med klassen att vara ett minne blott. Den jobbigaste tanken är att jag, om jag överhuvudtaget kommer att umgås med dessa sköna människor, inte kommer att göra det mer än en ynka liten bråkdel av vad jag gör nu. Tänk vad jag kommer att sakna!

Funderar på att utbilda om mig till arkitekt, gifta mig rikt och bygga upp en hel gata som alla vi kan flytta in på! Då kan vi umgås så mycket vi vill!

Åh, vad jag tycker om mig själv när jag är sådär fasligt fiffig och idérik.

Någon som är sugen på att flytta in på min gata?

(ULF = Utmanande Ledarskap i Fält)

Jadå, i torsdags jagades vi ut i skogen. Guldklassen (MFP2 för er som inte fattar) skulle dock inte ha barren och kottarna för sig själva utan det var även en hel del övrigt patrask med på detta ledarskapsdygn. Som tur var blandades inte klasserna när vi delades upp i grupper, dock splittrades den riktiga eliten (jag, Mic och Pill, återigen för er som inte fattar) och hamnade i var sin grupp. Lite tråkigt, men ganska rättvist kom vi sedan fram till. Lite roligare om lagen är jämna ju!

Under dagen skulle varje lag utföra elva övningar. Himla skojigt kan man tycka, och det var det också om man bortser från de 834654985637 mil man fick gå mellan varje övning... Och det var ju inte någon trevlig liten slinga heller, utan en jäkla grusväg som man fick flänga fram och tillbaka på! Nåja, solen sken i alla fall och mitt lag var ju naturligtvis det bästa så jag höll humöret uppe.

Fram mot eftermiddagen började dock alla mina tankar gå till mat, hade ju inte ätit sen frukosten klockan åtta. Där gick jag på denna förbannade grusväg och drömde mig bort bland hamburgare, fläskfilé, kladdkakor och potatisgratäng. Och kampen mot hungern hade bara börjat... De små militär-asen skulle nämligen svälta ut oss små arma högskoleelever!

Utan mat på hela dagen och med ben som jätteöverkokt spagetti skulle vi till slut slå läger. Här utbröt konflikt mellan grupperna och även till viss grad inom grupperna. Det var ett jäkla liv ett tag och själv var jag upprörd till tusen. Möööjligen hade detta med bristen på mat att göra och det blev inte bättre av att de grönklädda mupparna gick runt med hånleenden på läpparna. Det var ju precis det här de ville! Hursomhelst slutade det hela lyckligt med att alla var glada och tyckte om varandra igen. Vi i guldklassen gjorde ett gemensamt läger och gjorde maten ihop. Fisk, potatis och morot, allt tillagat över vår fantastiska lägereld. Jag åt som om jag inte sett mat på en månad. Vilket skulle slå tillbaka mot mig en sådär tio timmar senare...

Kvällen var mysig, men natten var hemsk. Övernattning i en halvklar iglo på nordpolen skulle förmodligen vara mer behaglig. Det var så kallt att jag inte visste jag skulle ta mig till. Dessutom hade jag en pinne rakt in i ryggen och Adam snarkade så plasten över vindskyddet vibrerade. Mitt i natten skulle jag dessutom upp och vara eldvakt också, och vad händer då? Jo, Michaela sparkar ut mina menthos som jag sparat för att ha då! Värre kunde det inte bli, tänkte jag, men ack så fel jag hade. Efter några timmars ytterligare huttrande i sovsäcken gick solen upp och vi började montera ner vårt vindskydd och släcka elden. Då fick jag plötsligt så infernaliskt ont i magen. Det var det värsta jag varit med om på riktigt länge, jag såg suddigt och kunde inte ens tänka klart. Och inte gav det sig heller. Michaela var helt ööövertygad om att det var blindtarmen. Själv var jag lite skeptisk till den diagnosen, men något var ju uppenbarligen fel. På något sätt höll jag ändå ut till bussen kom vid elva. Planerade att åka upp till akuten, men jag ville hem och duscha först. Och då passade jag på att ringa sjukvårdsupplysningen. Då kom svaret att det antagligen bara var så att mina tarmar fått en chock av att först fått ingen mat alls och sen en massa på en gång, men att jag skulle vara vaksam bla bla bla... Lättad kröp jag ner i sängen och somnade. Fyra timmar senare vaknade jag och kände att jag redan var på bättringsvägen. Slutet gott, allting gott.