Singapore
När man kommer till ett annat land så börjar man fundera på ett annorlunda sätt. Kan låta som en kliché kanske, men man ser världen med andra ögon. Eller jag gör det i alla fall. Jag får perspektiv på saker och ting och jag kommer på mig själv att tänka på saker jag inte annars tänker på. Till exempel är gråsparvarna här mycket mindre. En size mindre i själva "grundstorleken" plus att de är betydligt tanigare. Så när jag på väg till jobbet ser de små varelserna skutta omkring och picka lite här och där så undrar jag varför. Varför de är mindre alltså (inte varför de skuttar och pickar). Är det så att de helt enkelt är asiater, att de precis som människorna i den här delen av världen av naturen är mycket mindre och tanigare? Undra om de har en gulare nyans också? Och om de har aningen sneda ögon?
Något annat jag tänker mycket på är människorna jag tycker om. Tänk att man ska behöva vara ifrån de som betyder mycket för att inse hur viktiga de är? Tragiskt. Men ett tecken på att det är nyttigt att komma bort ett tag ibland. Det är det enda jag saknar här borta, människorna jag tycker om. Inte saknar på det sättet att jag inte kan sova på kvällarna eller längtar hem, utan saknar på ett från min sida uppskattat sätt. Ett braigt sakna.
En tredje sak som tar upp en hel del av min hjärnverksamhet är frågan om jag är vuxen nu. En hel del tyder på det även om många påstar att man inte är det förrän man själv känner sig vuxen. Jag tror inte att det handlar om huruvida man vill vara vuxen eller inte. När man blir äldre ställs det helt enkelt fler krav på en. En sak som fått mig att nog anse mig själv som vuxen är insikten om att mamma och pappa inte kan allt, vet allt och ser till att allt löser sig. Nu menar jag inte att jag som yngre fick allt serverat pa silverfat, inte alls om det var så det lät. Utan ta till exempel skolan, jag har alltid kunnat fråga pappa om det är något jag inte förstått, om jag behövt nya infallsvinklar eller hjälp med att få fart på tankarna. Nu sitter jag här på kontoret och ska skriva en marknadsanalys och har ingen som puttar in idéer eller kommer med råd. Sanningen om att jag kan en hel massa mer om att kartlägga marknader än vad pappa kan känns såklart bra (och rätt självklart när man tänker efter), men samtidigt konstig. Precis som vetskapen om att, om det skulle hända nagot, finns det ingen garanti för att päronen kan ställa allt till rätta igen. Det har blivit mer komplicerat än att mamma sätter ett plåster på skrubbsåret och så blir allt bra. Det känns som att insikten om att mina föraldrar inte har lösningar på allt gör mig mer sårbar.
Och mer vuxen.
Men...
Att alltid vara en smula barn -det är att vara verkligt vuxen.
Hoppas att allt är bra med er! Vill ni läsa om hur jag har det här borta så skriver jag och Michaela dagbok på resedagboken.com. Men det vet ni säkert redan. "I en annan del av Singapore" blev resans namn, grattis Mats!