Fantastiska vardag
Ja, jag älskar Singapore. The dragon of Asia, världens renaste land, Lejonstaden. Den har inget härligt, rörigt kaos likt det man möts av i Saigon och den är långt ifrån lika mysig som Prag. Här är inte intensivt på Bangkok-nivå, och inte heller existerar ett lugn som det i Wellington. Och den magiska känsla som San Fransisco erbjuder går inte att hitta här. Ändå tycker jag så mycket om denna stad. Vi har en relation nu, jag och Singapore, det är därför tror jag. I början tyckte jag att det var helt okej att bo här -nu älskar jag det. När jag kom hit i januari tittade jag på staden liksom utifrån, jag såg skyskrapor, myller av människor, sol, värme och till synes ändlöst många shoppingcenter. Idag ser jag det dagliga livet, samspelet människor emellan vilket är långt mer fantastiskt än byggnader som når himlen och en genomsnittstemperatur över 30 grader. Vi känner varandra nu, jag och Singapore.
I onsdags morse när jag gick till stationen där jag skulle hoppa på MRT'n fick jag plötsligt känslan av sommarlov. Ni vet den som infann sig när man var liten och tio veckors frihet var verklighet och inte bara en dröm, när man bara kunde springa ut i solen så fort man vaknade och inte ens behövde bry sig om att ta på sig skorna. Promenaden till stationen denna morgon innehöll visserligen inte så mycket spring och lek, såsom mina tidiga sommarlov gjorde och jag kunde inte heller springa rakt ut genom dörren barfota. Min väg till jobbet kantades istället av ett rutinmässigt "hej" till vår skrynkliga lilla fastighetsskötare, ett rytmiskt krafsande från gatsoparnas flitiga arbete samt underbara leenden från alla de små barn jag mötte, som var på väg till dagiset som ligger alldeles där jag bor. Kanske var det just barnen som fick mig att åter känna känslan av sommarlov, deras bekymmerslösa sätt att skina upp som solar när vi möttes. Jag tror det, i kombination med solens sneda morgonstrålar och de lätta, aningen svalkande morgonbrisarna som denna morgon av någon anledning kändes lite extra behagliga mot mina bara ben.
Livet är underbart. Trots att det inte lär bli fler sommarlov för min del. Vi är nära vänner nu, jag och Singapore
I onsdags morse när jag gick till stationen där jag skulle hoppa på MRT'n fick jag plötsligt känslan av sommarlov. Ni vet den som infann sig när man var liten och tio veckors frihet var verklighet och inte bara en dröm, när man bara kunde springa ut i solen så fort man vaknade och inte ens behövde bry sig om att ta på sig skorna. Promenaden till stationen denna morgon innehöll visserligen inte så mycket spring och lek, såsom mina tidiga sommarlov gjorde och jag kunde inte heller springa rakt ut genom dörren barfota. Min väg till jobbet kantades istället av ett rutinmässigt "hej" till vår skrynkliga lilla fastighetsskötare, ett rytmiskt krafsande från gatsoparnas flitiga arbete samt underbara leenden från alla de små barn jag mötte, som var på väg till dagiset som ligger alldeles där jag bor. Kanske var det just barnen som fick mig att åter känna känslan av sommarlov, deras bekymmerslösa sätt att skina upp som solar när vi möttes. Jag tror det, i kombination med solens sneda morgonstrålar och de lätta, aningen svalkande morgonbrisarna som denna morgon av någon anledning kändes lite extra behagliga mot mina bara ben.
Livet är underbart. Trots att det inte lär bli fler sommarlov för min del. Vi är nära vänner nu, jag och Singapore